Feijoada do bem

Vår lördag i korthet: Åkte på Feijoada, som är ngt brasilianskt, oklart vad och jag har noll ork att googla. Det innefattar trädgårdshäng, brasiliansk musik som Peters band stod för, caipirinhas, en bunt folk och sol sol sol. 

Brasilianskt var ordet för dagen. 

Aktiviteten var helt klart dans.

Och mer dans!

Alicia

Sa vi dans?

Hélène

Peters band, som jag tror heter Os Grandes de Madrugada. (min portugisiska är inte vidare bra)

Jag var där också, såklart.

Anna och Evandro

Och en bunt folk på gräsmattan.

Ännu mer dans.

En ny vän - Cristophe!

Maria och James

Anna

Peter fick konkurrens om basen.

Och så lite avslutningsdans på det.

Efter 4 timmar i trädgården åkte vi hem en sväng, tog en dusch och svidade om för att gå på konsert med Les Nubiens och Blitz the Ambassador. Himla bra trots att allt avbröts i mitten av ösregn och att ryggen gjorde ont. Tog dock inte med mig kameran, vilket jag ångrade så fort konserten började. Nåväl, bra var iallafall. 

Helgen, the outtakes

Okej, jag lovar, det här är de sista bilderna från helgen, från stranden och hela vägen hem. Ljuset på eftermiddagen är så himla, himla fint här.

 

 

A life aquatic

På resorten fanns världshistoriens raraste vakt. Han gick omkring med en vit liten toppluva längst uppepå huvudknoppen. Måste varit ganska så varmt, men det var hemskt sött. Det kändes lite som att en av besättningen från A life aquatic liksom hamnat lite fel och börjat jobba där. 

Glimtar från helgen.

Lördag till söndag har vi hängt på Sisimbo Beach Resort som ligger ungefär 11 mil från Accra (det tog 3,5 timmar dit, ungefär 2,5 hem). Vi gjorde ungefär ingenting förutom att hänga i solen, spela lite kort, dricka lite öl, äta hummer, bada, läsa, prata och sova (hela 10 timmar!). Hur skönt som helst. Så här såg det ut. 

 

 

Det bästa med att bo i Ghana: strandweekends.

Nu har jag bränt mig på ryggen.

Sisimbo

12 mil, 3 timmar, 3 nästan-olyckor.

Men det var det värt, för nu har vi ett fantastiskt dygn framför oss med inget att göra.

Frasse

Vi har fått en ny vän. Frasse, som vi kallar honom, gillar att smita in på vår gård när vi öppnar porten för att köra in bilen.

Först funderade vi på om han var hemlös, men han är ganska välgödd och verkar väldigt van vid människor. Så vi behöver inte känna att vi måste ta hand om honom, utan kan bara gosa lite med honom och lindra saknaden av Mollie och Ella som är i Sverige än.