Uma festa brasileira

Förra lördagen var vi på vår första riktiga Fest (ja, den var värd ett stort F i början). Peter skulle dessutom spela i hans nya band.

Det var den inofficiella hejdå-festen för den brasilianska ambassadören, och det kryllade duktigt av brasilienare. Urgoda caipirinhas fast alltid tillgängliga och på den stora terassen grillades det hela hela kvällen och musiken som Peters band spelade var ju såklart brasiliansk.

Vi hängde runt, pratade afrikanska dejtingsajter, skrattade, Peter "chipsdansade", vi hittade nya människor och plötsligt så var det nästan ingen kvar och det var dags att åka hem. Nu måste vi bara ta tag i vår egen inflyttningsfest och försöka se till att den blir minst lika bra. Önska oss lycka till.

Det var för övrigt så otroligt dåligt ljus att det inte gick att få ett enda vettigt foto. Det får ni leva med.

 

 
 

Hos en bilmekaniker...

Det tar en jäkla tid att få bilar fixade här. Vi väntar med Kofi så att vi kan få skjuts hem.

Matlagning à la Stina

Jag är knappast känd för att vara något snille i köket. Om jag fick välja skulle jag spendera noll och intet tid därinne. Något måste dock hänt med mig nyligen, eftersom jag apropå ingenting har börjat laga mat (!!) till Peters stora förtjusning (ja, faktiskt. jag har inte matförgiftat honom en enda gång). 

Se här bevis på senaste tidens mateskapader (och det här är inte ens alla!)

Fetaostsallad med kikärtor och smaksatt hummus. 

Bakning av fröbullar (utan mjöl!) - Dock var mest Emilie upphovskvinnan bakom detta.  

Någon slags tomatröra med bönor och sojabitar. Och sallad! Med dressing! Innovation!  

Jag har till och med vågat mig på att göra saker i ugn. Här: fiskfilé i kokossås med squash och tomater och färsk koriander. (vänligen notera den ytterst nöjda blicken)  

 Slutresultatet

Det finns mer, dock inga bildbevis. I förrgårkväll gjorde jag till exempel en GRYM pasta carbonara. Och kvällen innan det en tomatröra med salsa till. 

Fortsätter det såhär lär jag bli hemmafru inom ett halvår, så jag hoppas innerligt att det släpper snart. 

magnolias

För säkert två veckor sen hade vi inte en så himla rolig dag på jobbet men tänkte att nu, banne mig ska vi pigga upp oss och gå ut o äta på ngt sånt där halvfint ställe iallafall. 

Så vi åkte till Magnolias, som precis öppnat efter renovering. 

Där var det alldeles, alldeles öde. Peter beställde en Dry Martini, och de hade ingen aning hur de gjorde det, så Peter instruerade. Så här fin var slutresultatet: 

Han var himla glad över den ändå.  

Vår kypare var väldigt rar.  

Med oss hade vi Kofi, såklart.  

Vi satt och väntade på maten och Peter satt och stoltserade med sin solbränna och försökte visa sin vita ring. Den är dock svår att se, eller?  

 

Sen kom maten! Peter hade beställt grillad fisk. Och den var nog lite ledsen.  Kofis jambalaya var nog ledsnare. Men mina grillspett var himla goda ändå. 

Efter det här beställde vi en till öl som hade en konstig klump i sig (som vi upptäckte först efter vi hällt upp o börjat dricka). Någonstans där började jag känna mig trött och opepp och slutade fota.

Peter hade dock bestämt sig för att dricka kaffe. Det tog en halvtimme att få det och säkert lika länge innan vi fick betala (sa jag att vi var enda gästerna?). Som tur var vägde vi upp det med att dansa synkroniserad dans runt borden när ingen var där (vilket var väl i stort sett hela tiden).

Ledsamt ställe, men trevligt sällskap. På det hela en helt klart godkänd kväll.  

pausfågel

Vi jobbar lite mkt just nu för att orka/hinna uppdatera här duktigt. Jag ska bli bättre, okej?

Under tiden tar vi en favorit i repris:


NAME THAT BIRD!
Försten att få rätt vinner... ett OWARE*

Lämna era svar i kommentarerna tillsammans med en motivering varför just DU ska vinna detta pris, så kanske du blir den lyckliga vinnaren.

* OWARE = kalahariliknande spel som finns här nere. Rätt bereondeframkallande. Prisets värde uppgår till mellan 29 - 63 kr beroende på hur dålig man är på att förhandla). Priset levereras inom de närmaste 6 månaderna, eller när vi har möjlighet att släpa med oss eller pracka på valfri utresenande svensk ett spel hem.

Note to self: man kan ALDRIG ha för många solcellslampor.

Ikväll gick elen för första gången i nya huset. Efter att ha tänt eld på typ femton värmeljus och fortfarande tycka det var lite för mörkt för att läsa till kom jag på att vi ju har köpt bästa små solcellslamporna från ikea som står ute i trädgården. Och mycket riktigt - här varde ljus! 

Nu är iofs elen tillbaka, men jag tror en av lamporna ska få bo inne i huset istället - kortare avstånd man behöver famla sig fram i komplett mörker innan man ser något alls. 

Det enda jag ångrar just nu: att vi inte tog med fler. Himla tur att det kommer fler Sverigeresor. 

Vissa kulturkrockar gör riktigt, riktigt ont.

Ibland märks det att man är himla långt hemifrån och det gör alldeles ont i hjärtat:

Ghana's Western Region Minister Orders Arrest of All LGBTI Persons

Inte nog med att både Ministern för Western Region gått ut med att alla homosexuella ska arresteras, häromdagen var det på förstasidan i en stor Ghanansk tidning att Presidenten ville stärka lagarna mot homosexualitet. Och så ser man hur vissa bekanta uppdaterar statusar på fejjan som bara är helt, helt fel. Det spelar heller ingen större roll om man argumenterar emot, det går liksom inte in.

Känner så himla mycket med alla avvikande människor här nere. Det är inte lätt i Sverige, men det är banne mig bra mycket svårare här i många sammanhang.

Chale Wote

I lördags åkte Peter till kontoret. Jag mötte istället upp några nya bekantskaper och åkte på en Streetartfestival kallad Chale Wote, som hölls i James Town, en av de äldre och "sämre" delarna av Accra. Det var himla häftigt, men ganska oorganiserat (vi letade efter en av alla venues i säkert över en timme, frågade jag vet inte hur många människor, men hittade det aldrig...) 

Hursomhelst hur roligt som helst att det händer såna här saker i Accra. Och det var massa aktiviteter riktat till de lokala barnen och det är ju tummen upp på det med. Det är inte så ofta de får aktiviteter gjorda för sig, så de ska banne mig ta del av allt tycker jag.

Självfallet hade vi glömt kameran på jobbet dagen innan, så det blev inga foton för min del. Himla tur att andra fotar. Fotona nedan hämtade härifrån (den som hittar en del av mig på en bild på sajten vinner kanske ingenting, utom äran). 

På flera ställen hade de målat gatstenar. Det var himla fint, faktiskt. 

Det var massa rollerblades och cykel-killar som uppträdde och spexade. Helt överraskande brukar man se stora grupper av barn som går någon slags rollerbladesskola på vissa ställen runt om i stan på söndagar. Tror benhårt på rollerblades-rörelsen här. 

Det finaste på den här bilden är inte dansen i förgrunden utan målningarna i bakgrunden. I en gammal byggnad som var mer som en ruin målades hela väggarna på insidan. Graffiti stod det i programmet. Jag tänkte därmed spraymålning. I verkligheten stod det en hel bunt människor där med pensel och målarfärger och det knep lite i mitt målarhjärta. Det här var det allra, allra bästa där. Han till höger som dansar målade iofs också. 

På en stor plan var det både filmvisning, försäljning av både mat och pryttlar och så det här bandet. Det var mycket trummor och mycket blås och mycket, mycket fint. 

På målarstället blev även barnen ansiktsmålade, så överallt sprang det omkring barn med streck, mönster och annat spex i ansiktet.

På kvällen var det tydligen massa konserter och sådär, men efter att ha traskat omkring i solen i ungefär 4-5 timmar var jag helt lealös och åkte hem. 

Men häftigt var det. Nu håller vi bara alla tummar på att det kommer fler såna här aktiviteter. 

Glimtar av en söndag

Idag var första dagen vi riktigt nyttjat vår lilla bakgård. Så himla mysigt det är att bara kunna ta sin bok och gå o sätta sig o hänga i solen eller i skuggen. Precis här har jag spenderat stora delar av dagen:

När jag suttit där bra länge, blivit alldeles solvarm och säkert bränt mig lite till promenerade jag bort till accras troligtvis flådigaste spa-ställe för att hänga med en vän och få mani-pedi. Söndagslyx! När jag kom hem så var mina tår alldeles hallonröda.

Och jag matchade hur bra som helst med våra växter på baksidan.

 jag passade även på att lyx-handla, Salted Mango Hand & Body Scrub. Freshness, here we go!

Nu ligger jag och småsurfar, småläser och väntar på att Peter ska komma hem. Han har varit och repat (!), men det får han allt berätta mer om själv. 

ojdå, det var nog soligare idag än vad jag trodde.

The most important thing: ett år senare.

Idag sitter vi och jobbar över lite. Det är inte många projekt just nu, men det är stora och vi har rejäl tidspress. Inte så roligt, direkt, men ibland blir det väl så. Jag har dock blivit klar med det mesta av mitt, så jag sitter mest och såsar nu (och gör sånt här).

Och medan jag tittade runt Google + (säg till om någon vill ha en invite) så kom jag och tänka på vad vi gjorde för ett år sedan*. Och hur lika men samtidigt annorlunda livet är för vanliga människor här i Ghana jämfört med Etiopien.

En av de sista sakerna jag gjorde innan vi åkte hem från Etiopien var att gå runt i byn vi var i och besöka föräldralösa barn i deras hem. Jag råkade titta på ett par bilder just och herrejösses vad jag uppskattar dessa möten mer och mer för var dag som går. Det var en otrolig ögonöppnare att se de fattigaste fattiga, de utan föräldrar och trygghet, hur de bodde och få veta vad som var viktigt för dem. För mina besök var för att fotografera dem tillsammans med deras mest värdefulla ägodel.

Lanchideru. Viktigaste ägodel: hennes döda mammas klänning.

Henock.
Viktigaste ägodel: ett fotografi på hans mamma.

Banchu.
Viktigaste ägodel: sin mjukisnallebjörn

Fekadu.
Viktigaste ägodel: en vit skjorta

Nu sitter jag här med ömhet och kärlek men ändå lite ont i hjärtat. Tänk så himla orättvist livet är, ändå. Och tänk att jag sitter här med massa prylar och saker och kan inte ens bestämma mig för vad som är viktigast för mig. För barnen var det så självklart, så kopplat till kärlek, familj och vänner. Eller till de få hela och rena ägodelar de hade.
Så himla orättvist livet är.


* För den som inte vet: Vår bröllopsresa gick till Etiopien. Det är inte bara ett av världens fattigaste länder som ligger på Afrikas horn, utan även ett land som jag räknar som mitt hem, mitt ursprung. När jag var fyra år flyttade vi dit (pappa jobbade med bistånd) och vi spenderade ungefär två år där. Såhär i backspegeln kanske det inte är så mycket, men jag minns mer från vår tid i Etiopien än hela låg- och mellanstadiet kombinerat.

När vi var där nere så jobbade på vi Medhen Social Centre som jag och min familj stött ungefär hur länge som helst. Det ligger i en lepraby (by och by, det bor numera över 200 000 personer där..) precis i utkanten av huvudstaden Addis Abeba. Vill ni veta mer om det kan ni läsa mer om det på Blichtas hemsida. Där höll vi mest datorlektioner och hjälpte till med administration. Och hängde med alla härliga, inspirerande och roliga barn/ungdomar.