The most important thing: ett år senare.

Idag sitter vi och jobbar över lite. Det är inte många projekt just nu, men det är stora och vi har rejäl tidspress. Inte så roligt, direkt, men ibland blir det väl så. Jag har dock blivit klar med det mesta av mitt, så jag sitter mest och såsar nu (och gör sånt här).

Och medan jag tittade runt Google + (säg till om någon vill ha en invite) så kom jag och tänka på vad vi gjorde för ett år sedan*. Och hur lika men samtidigt annorlunda livet är för vanliga människor här i Ghana jämfört med Etiopien.

En av de sista sakerna jag gjorde innan vi åkte hem från Etiopien var att gå runt i byn vi var i och besöka föräldralösa barn i deras hem. Jag råkade titta på ett par bilder just och herrejösses vad jag uppskattar dessa möten mer och mer för var dag som går. Det var en otrolig ögonöppnare att se de fattigaste fattiga, de utan föräldrar och trygghet, hur de bodde och få veta vad som var viktigt för dem. För mina besök var för att fotografera dem tillsammans med deras mest värdefulla ägodel.

Lanchideru. Viktigaste ägodel: hennes döda mammas klänning.

Henock.
Viktigaste ägodel: ett fotografi på hans mamma.

Banchu.
Viktigaste ägodel: sin mjukisnallebjörn

Fekadu.
Viktigaste ägodel: en vit skjorta

Nu sitter jag här med ömhet och kärlek men ändå lite ont i hjärtat. Tänk så himla orättvist livet är, ändå. Och tänk att jag sitter här med massa prylar och saker och kan inte ens bestämma mig för vad som är viktigast för mig. För barnen var det så självklart, så kopplat till kärlek, familj och vänner. Eller till de få hela och rena ägodelar de hade.
Så himla orättvist livet är.


* För den som inte vet: Vår bröllopsresa gick till Etiopien. Det är inte bara ett av världens fattigaste länder som ligger på Afrikas horn, utan även ett land som jag räknar som mitt hem, mitt ursprung. När jag var fyra år flyttade vi dit (pappa jobbade med bistånd) och vi spenderade ungefär två år där. Såhär i backspegeln kanske det inte är så mycket, men jag minns mer från vår tid i Etiopien än hela låg- och mellanstadiet kombinerat.

När vi var där nere så jobbade på vi Medhen Social Centre som jag och min familj stött ungefär hur länge som helst. Det ligger i en lepraby (by och by, det bor numera över 200 000 personer där..) precis i utkanten av huvudstaden Addis Abeba. Vill ni veta mer om det kan ni läsa mer om det på Blichtas hemsida. Där höll vi mest datorlektioner och hjälpte till med administration. Och hängde med alla härliga, inspirerande och roliga barn/ungdomar.